Funderar lite runt livet och sånt just nu. Är säkert en alldeles naturlig reaktion på att det snart är dax för pension.

Jag är såååå kluven. Ena dagen så vill jag sluta tvärt, har liksom inte tid med jobbet. Andra dagar förstår jag inte vad jag ska göra resten av mitt liv sen. Men visst tycker jag det ska bli skönt, men ändå. 

Min man är 8 år yngre än mig så han jobbar ju några år till.  Jag har bestämt att jag går ner i tid nu, i ett halvår, sen får vi se.

Sen är det att  mina vänner rycker i mig följ, med hit och följ med dit.  De som redan gått i pension, de som äger sin egen tid. Då blir jag lockad det är då som jag tänker...nej nu slutar jag, bums.

Men så jobbar jag hos mina brukare ser deras behov och att jag behövs (vet att jag inte är oersättlig)men vi känner varandra och jag trivs med jobbet.

Jag ser en annan sak också att livet kan ändras snabbt. Man kan bli sjuk hamna i eget beroende av hjälp.

Och då är valet inte så svårt för jag vill njuta av livet.

Jag vill äga min tid, göra de saker jag tänkt innan det blir för sent. Innan jag inte kan eller orkar.

Men så kommer tankarna igen det är 8 år tills gubben går i pension det är ju med honom jag vill uppleva den nya tiden, den fria tiden. Lite velig är jag allt.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Bara man kommer förbi vägskälen, så är det raka vägen igen.

Detta är en liten plantering av lärkträd som dyker upp på min väg till jobbet. Jag har aldrig lagt märke till den förut, men i år är den gyllenene och riktigt lyser upp där den står. Jag blir så glad varje gång jag kommer förbi här och träffas av denna guldglänsande fägring. En dag steg jag ur bilen och gick in i gläntan under här ser ni resultatet.

När jag sänkte blicken såg jag hjärtat.

Så fina stod de där

gula gyllene

sträckte sig mot skyn

bara någon km utanför byn

bakom stod det tallar 

stora gröna mörka 

och mitt ibland dem alla

ett litet hjärta 

nog så kärt

man måste sänka blicken

eller höja den

för skönhet finns i

mängder

om vi bara följer 

anvisningen

Kram från Skogsfen.

Ett ord på vägen: I det enkla finns det stora, men vi ser det inte om vi inte sänker eller höjer blicken.

I går hörde jag något som fick mig att häpna. Skulle vara roligt höra vad ni tycker. Vi satt några och pratade om ditten och datten och så plötsligt sa någon, detta. -Jag blir tokig på dessa dumma föräldrar som sätter ut trehjulingar vid vägen för att man ska sakta ner.Jag saktar inte ner, sa hon. Men hallå tänkte jag det kan ju vara ett barn i närheten som leker. Detta blir ju helt fel om folk retar sig på detta då kommer det rätt vad det är något liten oskyldigt barn få sätta livet till., och så var det ju inte tänkt från början. Jag tyckte det var ganska smart jag, men blir det felaktig reaktion på det hela så kan det sluta riktig illa. Så då frågade jag vad hon ansåg skulle göras. Hon ville ha kvar skyltarna om AKTA MIG. Då tänkte jag att det kanske finns de som retar sig på dem med. Så vad ska man göra åt detta problem, barn måste få finnas, barn måste få leka, och är det inte vi, vi vuxna som ska rätta oss efter det. Vi som vet och kan och borde, tänka på dem som inte kan, inte vet vad man borde utan bara leker och växer för att bli stora.

Kramar från Skogsfen 

Så såg det ut i morse när jag körde till jobbet.

Det kunde ha varit mycket värre.

Kramar från Skogsfen.

Hej!
Skriver på tel så det blir inte lågt. Jag kom hem fick sicksacka mellan nerfall ooch fallna träd. Är på jobbet igen.
Kramis från skogsfen

Hej på er!

Nu kommer det en storm i flygande fläng...huga, huga. Jag minns Gudrun hon var inte go att tampas med.  3 veckor utan ström har satt sina spår. Den 8 januari 2005 anföll hon skoningslöst och förlamade stora delar av Sverige. Vi var inblåsta i över ett dygn. Träden låg som plockepinn i 2-3 meters höga myrbon på vår väg. På vissa ställen ännu högre man häpnade över naturens kraft. Några dog i stormen några i efterarbetet och några tog sitt liv efter att ha sett generationers arbete flyga i väg. Det var en tragedi för många.

Vi och våra grannar fick inga fysiska skador men det satte sig i psyket på oss alla. Per som kom två år senare och gav oss "bara" 1 veckas strömavbrott ...försatte oss genast i apati. För det händer något med människor som som upplever detta, 3 veckor utan ström är ofatbart. Min gubbe är lite av en uppfinnarjocke så vi hade både värme och vatten. Mat fixade vi på gasolköket. Vi sov under denna tid i köket på madrasser på golvet för det var där som det var varmast. Vi hade lyse också men bara under korta stunder vi fick liksom prioritera värme och vatten. Till att börja med var det en upplevelse, man läste i levande ljussken eller pannlampa men när dagarna gick och det blev veckor så skönk modet. Till slut satt vi stort sett bara av tiden. La oss tidigt och hoppade att  morgon så...

Men man vänjer sig fort att man inte kan tända ljuset vi satt i mörker på toa endast en ficklampa och en hink vatten att spola med. Det tog flera dagar innan jag tände på toa när vi väl hade stöm igen. Jag minns att jag satt där i mörker och kom på flera gånger ja visst ja vi har ju ström nu. Nej jag hoppas det går bättre denna gång men det gnaver en oro i magen. Jag ska dessutom jobba i kväll så jag vet ju inte om jag kan ta mig hem sen. Jag får väl sova över hos min brukare. För när det stormar runt omkring en vill man vara hos de sina, så jag försöker nog om det går att ta mig hem ikväll.

Ha det gott ni alla och så hoppas vi att det bedarrar fort.

Kram från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Det som inte dödar dig direkt, stärker dig. (okänd)  

Hej på er!

I dag har jag lite funderingar kring tiden, konstig va.

De flesta av oss satte om sina klockor i dag eller inatt eller så gjode ni det innan ni la er. Några har glömt och kommer att bli överaskade någon gång under dagen då de kommer på att tiden inte är rätt.

För många år sedan bodde jag mitt emot en stor affär, precis framför deras entédörr. Där kunde man se just denna dag hur många det var som glömt. För de kom ju en timme för tidigt och stod där och ryckte i dörren tittade förvånde på varandra och gick igen. Några av dem med ett leede några med ett svart moln över huvudet.

Värre är det med de som har ett jobb att passa. Nu mer händer det nog inte så ofta för nu är vi liksom vana vi det här. Men i början var det nog en och annan som gick på fel tid.

Djur går alltid på rätt tid för de skiter i klockan. Läste någonstans att mjölkbönder går på samma tid året om för att inte störa djuren för mycket. Vad glad jag blev att vi kunde anpassa oss för en gångs skull.

Jag förstår faktiskt inte det här riktigt, varför kan vi inte bestämma oss för att detta är rätt tid eller de andra och sen köra på det. 

Jag vet att det var något om att det skulle vara ljusare längre på kvällen, låt det vara sommartid då hela året eller vintertid. För hur vi än vänder och vrider så är det mörkare på vinterhalvåret.

Kram på er alla tidsanvändare.

Ett ord på vägen: Lyssna inte på klockan som tickar, lyssna på ditt hjärta.

Hallojs!

I går hände två roliga saker en riktigt överraskade.

När jag kom hem så låg det ett stort vitt kuvert på bordet till mig.

Det var boken som  damp ned så där oväntandes.  Lotta hade tjuvstartat och inte gjorde det mig något. Dessutom så var det en bok som tilltalade mig, en debutroman av Kristina Ohlsson. "ASKUNGAR"

Det är en deckare och jag längtar att få smaka på en ny författare, återkommer när jag läst den.

Det andra roliga var att på kvällen så var jag bjuden till en före detta arbetskamrat. Vi är 6 stycken gamla vänner som träffas då och då. 2 av oss jobbar kvar på den arbetsplatsen så det blev lite skvaller från då, där och nu.

Vi 6 jobbade den sista tiden tillsammans på ett loft så vi kallar oss loftflickorna. Vi satt där uppe och avsynade små järndetaljer i mikroskop. Mycket prat och skratt och litervis med kaffe gick det åt.

Det är lika dant nu när vi ses ;)

 Kram från Skogsfen.  

Ett ord på vägen: Det är inte stora ord som binder vänner samman, det är småpratet.