Hej vänner!

Oj vad längesedan jag var här, två månad har det gått sen jag senast skrev något. Då hade vi precis fått reda på att min man hade förmaksflimmer och vi visste inte vad det var. Vi stod helt chockade inför detta och fattade ingenting. Nu har vi fått lite information och perspektiv på det hela. Och det viktigaste kanske, vi har sett att livet är precis så som det var innan beskedet. För detta kom som en blixt från klar himmel. Min man är sällan sjuk söker inte läkare i första taget men nu hade han haft ont i en tå (ja ni läste rätt i en TÅ) länge och det i sin tur hade gjort att han inte kunde spring så som han gjort. Han kunde inte spring Göteborgsvarvet för han hade inte tränat och det var illa...humöret var inte på topp så att säga. 

Så efter mycket tänkande hit och dit så sökte han sig till vårdcentralen. Där fick han träffa en trevlig läkare som undrade om han fick göra en hälsoundersökning pga att min man var så sälla där så de hade inte så mycket om honom. Ja så gick det som det gick tån fick han röntgad det var artros inget att göra något åt. Hjärtat uppförde sig inte som det skulle. Så han fick åka in till lasarettet och ta prover kom hem med blodförtunnande medicin och en bricka att ha om halsen, klart vi blev chockade.

Vi fick sedan åka in tillsammans och fick då en information om just denna medicinen och om förmaksflimmer. Ny medicin som inte är svår att ställa in och som inte ger så stora biverkningar. Jag känner att min man är i goda händer och får den hjälp han behöver. Jag är såååå tacksam mot den unge läkaren som tog sig den tiden att göra denna undersökning så att detta upptäcktes i tid. 

När det så småningom lade sig och vi förstod att vi kunde leva som vanligt. Att vi egentligen inte vetat hur länge han hade haft detta besvär ja då började vi slappna av. Min man började springa igen fast det gjorde ont i tån, men artros springer man inte ifrån och när man vet vad det är så då är det bara att springa på. Han sprang Viktorialoppet på Öland och det gick fint.

Ja det var en av anledningarna till att jag tog paus här.

Mamma är en annan orsak, hon blir sämre och sämre men så kan det vara riktigt bra ett par dagar. Vi som känner henne vi som finns runt omkring vi förundras över hennes styrkor. Hon har nu sjukvård i hemmet och hemtjänst, hon totalvägrar att flytta och jag tror att det blir bra så här nu när sjukvården också är inkopplad, jag känner att ansvaret inte bara är mitt längre.

Jag kommer fortfarande att vara ganska osynlig här men ville ni skulle få veta lite iallafall.

Håll i och håll om och håll av varandra.

Kramis från Skogsfen.