Funderar lite runt livet och sånt just nu. Är säkert en alldeles naturlig reaktion på att det snart är dax för pension.

Jag är såååå kluven. Ena dagen så vill jag sluta tvärt, har liksom inte tid med jobbet. Andra dagar förstår jag inte vad jag ska göra resten av mitt liv sen. Men visst tycker jag det ska bli skönt, men ändå. 

Min man är 8 år yngre än mig så han jobbar ju några år till.  Jag har bestämt att jag går ner i tid nu, i ett halvår, sen får vi se.

Sen är det att  mina vänner rycker i mig följ, med hit och följ med dit.  De som redan gått i pension, de som äger sin egen tid. Då blir jag lockad det är då som jag tänker...nej nu slutar jag, bums.

Men så jobbar jag hos mina brukare ser deras behov och att jag behövs (vet att jag inte är oersättlig)men vi känner varandra och jag trivs med jobbet.

Jag ser en annan sak också att livet kan ändras snabbt. Man kan bli sjuk hamna i eget beroende av hjälp.

Och då är valet inte så svårt för jag vill njuta av livet.

Jag vill äga min tid, göra de saker jag tänkt innan det blir för sent. Innan jag inte kan eller orkar.

Men så kommer tankarna igen det är 8 år tills gubben går i pension det är ju med honom jag vill uppleva den nya tiden, den fria tiden. Lite velig är jag allt.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Bara man kommer förbi vägskälen, så är det raka vägen igen.